Reflektion av HiFI -prototypen

För att konstruera Hi-Fi prototypen började vi genom att gå igenom ett antal av de olika plattformer och program som finns tillgängliga för den typen av konstruktion. Syftet var dels att hitta en kandidat som innehöll den funktionalitet vi behövde, var oberoende av operativsystem, skulle vara möjligt att lära sig under tidsramen som fanns samt ha kort utvecklingstid för varje del i prototypen för att hinna implementera de delar vi ville få med i den. Valet föll till slut på Adobe Flash. Det var inte en utvecklingsmiljö som någon kunde sedan tidigare, men den valdes ändå. Detta eftersom de språk och program vi redan kunde föll av en eller annan anledning. Dessutom fanns det ett intresse i gruppen av att lära sig Flash och vi ville ha något som enkelt kunde visa animeringar.

Eftersom en ny utvecklingsmiljö tar tid att lära sig och den tillgängliga tiden var begränsad samt att det var många andra delar i projektet som också skulle hinnas med, blev det nödvändigt att delegera olika uppgifter på olika personer. Det fanns ingen möjlighet att vi skulle kunna genomföra allt gemensamt och ändå bli klara i tid. En person fick därför i uppgift att lära sig miljön för att påbörja utvecklingen och sedan lära verktyget för de övriga i gruppen. Här kan man säga att utvecklingen i prototypen skulle kunna delas upp i två delar; tiden att lära sig hur man gör något samt själva genomförandet av det. Det visade sig att Flash har ett sätt att göra, för en nybörjare, tillsynes liknande saker på väldigt olika ställen samt har ett scriptspråk med en historia om hur man gör saker som inte är fullt dokumenterat i inlärningsmaterialet. Detta gjorde att inlärningen av hur man gör saker tog väldigt lång tid eftersom det ofta kändes som att man gjorde på rätt sätt för att sedan se timmarna rinna iväg tills man hittade den lilla variation på att göra något som fick allt att falla på plats.

Detta ledde till att det blev svårare att överföra kunskap om hur man gör saker än vi hade hoppats på. Gruppen försökte dock sprida ut produktionen av Hi-Fin på flera medlemmar för att många ska hinna känna på verktyget men några steg som var svåra att förklara hamnade på samma person att utföra eftersom vissa saker fick justeras via ”trial & error” tills det blev rätt utan att veta precis hur man ska göra. Något sådant tar väldigt lång tid att förklara hur det ska göras samt är svårt att förklara på ett sådant sätt att det blir begripligt och framför allt svårt att förstå när man hör det. Alla delar i konstruktionen led tack och lov inte av det problemet så de större och viktigaste stegen kunde genomföras av flera personer eftersom när väl insikten hade nåtts om hur något genomförs kunde andra medlemmar plocka upp den kunskapen och jobba självständigt med prototypen. På så sätt var Flash tacksamt att jobba med vilket var tur eftersom att bara en person aldrig hade kunnat hinna utveckla prototypen på egenhand.

Personen som jobbade på prototypen upplevde dock att den krävde så pass mycket tid att lära sig utveckla att den personen blev till viss del frikopplad från resten av designprocessen. Det gällde dock inte hela projektet men det gick som sagt inte att inkludera alla i varje moment. Det viktigaste var att alla i slutänden var med och fattade besluten.

Slutresultatet kan dock sägas presentera ”look & feel” bättre, precis som sades under föreläsningen om designprocessen, än vad den visar en vision över vad UNIK skulle kunna vara. Den bör därför inte ställas för sig själv för att föra artefaktens talan utan vara en mindre del i ett större presentationsmaterial.